Jag upplever ofta att jag inte uppfattas så som jag förväntat mig. Detta gör mig ofta nedstämd och ångestfylld, och jag känner att jag alltid behöver tänka på hur jag skall prata, vad jag ska säga, hur jag skall använda mitt kroppspråk och min gestikulering för att inte göra folk "konstiga" - dvs ge en respons som jag inte alls förväntat mig.

Allt detta gör att sociala sammanhang med människor jag inte känner är ytterligt besvärligt, uttröttande och påfrestande för mig. Det är inte människor som sådana som skrämmer mig, inte heller folksamlingar eller så. Det är det sociala samspelet mellan fyra ögon som jag inte riktigt är haj på.

Jag har funderat på varför jag är så "skum" i många, många år, utan att finna en förklaring. Jag har gått igenom många perioder av total avskildhet och utan sociala verksamheter. Bara att möta min familj i köket kan under dessa perioder vara ytterst påfrestande för mig.

När jag haft jobb där det ställs krav på sociala förmågor så har det alltid blivit problem. Antingen uppfattas jag som otrevlig, ohyfsad, tyken, dominant osv (om jag försöker mig på att interagera) eller, när jag inte pratat med någon alls, så blir det problem därför att folk tydligen ser mig som nonchalant, arrogant och "för bra för att prata med andra?". Allt detta ledde till en djup depression med svår ångest, stört sömnmönster och apati. Jag blev tvungen att säga upp mig.

Idag har jag ett jobb som inte ställer så höga krav på den sociala biten. Jag kör lastbil. Det enda sociala jag måste ta mig igenom är kafferummet (man måste genom det för att hämta nycklar och arbetstelefon) och att prata med chefen om vad jag ska köra. Vissa dagar är bara detta påfrestande för mig. Jag tycker det är jobbigt att se folk i ögonen, och därför har jag förstått att jag lätt uppfattas som nonchalant. Och därför blir det jobbigt att gå in i rum där det står människor, eftersom det blir ett slags moment 22 för mig.

Se någon i ögonen och få hjärtklappning och ångest, eller

Inte se någon i ögonen och få ångest för att jag uppfattas som nonchalant?

Jag har lite problem med vad man får säga och inte. Som nyligen när jag var på bröllop och fick en fråga från brudens far om vad jag tyckte om bröllopet, och jag svarade att jag tyckte det var fint men att jag blir lite äcklad av allt kristet bullshit. Det hela är ju hyckleri. Jag tänkte aldrig tanken att det kanske var olämpligt att säga. Jag känner fortfarande inte att det var olämpligt, men min bror sa till mig "visst, men det behöver man inte säga". Sen var dagen förstörd, jag kände mig så totalt misslyckad att jag fick åka hem, eftersom jag drabbades av sådan ångest att jag knappt kunde andas.

De senaste dagarna har jag sprungit genom kafferummet och chefens kontor med ögonen i golvet och låtsats vara superstressad. Jag orkar inte med misslyckade möten med fler människor. Det får mig att känna mig så jävla kass.

Jag har svårt att sätta ord på allt som händer inom mig. Känner att jag inte kan hålla ordning på mig själv. Mina problem blir värre, och jag vet inte vad det beror på. Eller, jag vill inte tro på att det som jag tror att det beror på, är korrekt. Min självkänsla är nog lägre än vad den någonsin har varit. Jag tror att det beror på ett par faktorer som jag tycker är pinsamt att prata om. Jag är rädd för att jag ska bli sedd som löjlig, eller att någon ska se ner på mig, eller att andra ska börja tycka som jag tycker, om mig, om jag berättar. Men jag skriver det nu. Många säger till mig att jag är ”snygg”. Jag har en snygg pojkvän, som många tjejer verkar vilja ha. Hans exflickvänner är alla väldigt attraktiva tjejer som han verkar ha tyckt mycket om.

Den senaste ska enligt en text under en bild på bilddagboken.se ha varit hans livs kärlek. Detta och det faktum att hon var väldigt snygg, gör att min självkänsla blir sämre och sämre för varje dag. Men det är inte bara hon. Så fort jag ser en bild på en tjej eller en kvinna, så ser jag bara hur bra hon ser ut, och hur ful jag själv är. Jag ser mig själv på det här viset; stor fläskig näsa, dålig andedräkt, dålig hållning, svullen mage, fläskig, ful hy, blek och grå, fult kort hår. Kort och gott förstår jag knappt hur min pojkvän kan ta i mig.

Men jag låtsas som att jag har mycket bättre självkänsla än vad jag har. Jag är rädd för vad som skulle kunna hända om han och alla mina vänner fick reda på hur jag känner om mig själv. Jag är rädd att de skulle tro att jag gör det för att få bekräftelse, detta är en av mina största rädslor, att någon ska tro att jag är ute efter bekräftelse. För om man är det, så bevisar det att man är en svag person med låg självkänsla, att man är beroende av att andra tycker att man är snygg och bra. Och om man är beroende av det, och man inte är snygg eller bra, vad ska man göra då?

Jag försöker undvika situationer där människor tar ställning till hur man ser ut. Till exempel att möta nya människor, träffa min pojkväns vänner och deras flickvänner, hamna på fotografier som sedan streamas ut på internet med en tagg som obarmhärtigt berättar för alla som vill se, hur man ser ut. Sedan är det fritt fram att döma och håna.

Min självkänsla begränsar mitt vardagliga och mitt sociala liv.

En annan sak jag är livrädd för är kameror. En bild ljuger aldrig säger man. Hemskt. Jag har tagit så många bilder på mig, där jag är så vansinnigt ful. Är det så då alltså. Jag är sådär vansinnigt ful som på de bilderna, för en bild ljuger aldrig. Då har jag väl inte heller fel när jag säger att jag är ful. Men min pojkvän säger att jag är snygg. Vem ljuger? Jag, kameran eller min pojkvän?

En kamera ljuger aldrig. Skulle någon som säger att den älskar mig kunna ljuga för mig?

Jag är livrädd för kameror. Jag är rädd att mitt ”rätta” fula jag ska synas. Jag är rädd att Oskar ska se det, och förstå hur ful jag är. Det här tar upp flera timmar av min tankeverksamhet, varje dag. Varje gång det är en kamera med i bilden, så får jag ångest och vägrar låta någon ta kort på mig. Det är starkt ångestframkallande för mig.  Om jag inte låter Oskar ta kort på mig, är jag rädd att han ska tröttna på att aldrig få föreviga minnen av oss tillsammans. Men jag är ju så ful, speciellt i jämförelse med hans fotomodeller till exflickvänner.

Att han aldrig ska få föreviga våra stunder tillsammans. Jag är rädd för vad det kan göra för inverkan på en framtid för oss. Jag vill vara med på kort tillsammans med honom. Men jag vill samtidigt inte. För det kommer synas. Det kommer synas hur ful jag är, och hur vacker han är, och hur jag inte förtjänar en så fin pojkvän. Och han kommer se det, han kommer då att förstå. Vad ska jag göra? Vad kommer han att göra då?

Enda gångerna jag känner mig någorlunda oful, är när jag är solbrun, har långt hår och mycket, mycket smink och vackra, dyra kläder. Men Oskar säger att han vill se mitt riktiga jag. Han vet inte vad han ber om. Han begär av mig det som kan göra att jag förlorar honom. Hur kan han begära det av mig? Panisk känsla infinner sig.

Hur skall jag kunna tillgodose denna önskan? Behöver jag göra det?

Jag orkar inte med mig själv.

Hur kan jag vara såhär ömklig? Jag är en ynkrygg. En feg råtta. Hur kan man älska en så ful, feg råtta som mig? För att jag låtsas. Jag låtsas för mig själv och för andra att jag mår bra. Att jag är snygg. Att jag har en stark självkänsla. Att jag är trygg i mig. Att jag vågar och kan. Sådant som är älskvärt. Men jag är feg. Och ful.

Varför är han med mig, egentligen?

För att jag är mindre snygg än honom, och jag vet det och alla vet det och därför kan han känna sig säker på att jag aldrig kommer lämna honom?

För att han behöver någon som fyller upp tomrummet efter hans äkta kärlek? Kanske är det så. Hjärtskärande för mig. Hur är det meningen att jag ska kunna hantera en sådan insikt med vettet i behåll? Jag blir fullständigt bindgalen och tårarna bränner bakom ögonlocken.

För att jag är ful, så han kan slappna av och känna sig tillfreds med att hur sluskig han än blir så är han ändå bättre än vad jag förtjänar? Ja, det är mycket möjligt det också.

FUL FUL FUL FUL. MISSLYCKAD. MISSANPASSAD. MISSFOSTER.

Jag skickade ett sms till Oskar och frågade honom; ”Så, fyller jag upp tomrummet efter ditt livs kärlek någorlunda eller?” Idag vid 2-tiden på natten. Han har inte svarat ännu. Så jag skickade ännu ett sms och skrev: ”I guess I’ll find myself a new girl, to fill your place as my true love”, det som stod under en av alla bilder på Anna. Gud vad jag hatar den där Anna. Efter att jag såg det upplägget så tog jag bort mitt bilddagbok- och mitt facebook-konto. Jag mår sjukt dåligt av alla publicerade bilder på hans ex, och på mig, så att de kan gotta sig och känna vilken ful flickvän han skaffat sig, så att de kan tänka att ”henne kan han ju göra som han vill med, så ful som hon är”.

Tydligen kan han det, eftersom han inte behagar svara. Alternativen är ju dessa;

Han vägrar svara eftersom han tycker att jag borde veta bättre.

Han svarar inte för att han inte kan ljuga, och han vill inte bekräfta det.

Han svarar inte för att han är upptagen.

Han svarar inte för att han inte bryr sig om vad jag tror.

Jag tror att jag ska göra mig i ordning och sedan åka och begrava mig själv i jobb.

Alla namn i det här inlägget är fiktiva.

Just nu sitter jag med otrolig ångest över hur jag ser ut. Jag klippte mig på impuls förra veckan, och nu vet jag inte vart jag ska ta vägen. Egentligen är det inte frisyren som är ful, det är hur min profil ser ut från ena sidan av frisyren.

Jag hatade min profil redan innan, då jag sedan jag var liten har avskytt min näsa. Nu så syns den otroligt mycket, eftersom jag är rakad på ena sidan, inte mycket men litegrann över örat. Den sticker verkligen ut från ansiket, och det är nästan så jag vill lipa när jag ser det.

Jag har suttit och tittat på före-och-efterbilder på näsoperationer, och jag måste säga att i de allra flesta fall så ser det jättebra ut efteråt. Naturligt, men fortfarande en positiv förändring.

Självklart önskar jag att jag en dag kunde vakna upp och vara helt tillfreds och nöjd med hur min näsa ser ut, men jag har försökt och försökt i snart 10 år att acceptera den, och det går inte.. En operation känns snart som enda utvägen. För jag måste göra något åt det här, jag mår så dåligt av den.

Som exempel: Jag kan fixa i ordning mig, känna mig jättesnygg. Sen vill jag se hur håret ser ut i nacken osv, så jag tittar med en annan spegel och får då syn på min näsa. Direkt så faller mitt självförtroende, jag får känslan: "Varför fixar jag till mig? Varför sminka en gris..?"

Tillägg: Jag ses inte som ful av omgivningen. Ingen brukar heller kommentera min näsa, det är jag som inte tycker om den, och därför tror jag också att ingen annan gör det heller, om någon säger emot mig så tror jag förstås att de ljuger för att inte såra mig, även om jag vill tro att de talar sanning.

Är du en vinnare..? Tro det eller ej, men vår globala finanskris har faktiskt vinnare, och föga förvånande så är det män. Tyska män, och sexturister på resa i Tyskland. För även (de lagliga..) bordellerna känner av Finanskrisen, och svarar med att rea ut sina anställda. Detta står att läsa i en artikel från Reuters, jag citerar;

"We're definitely feeling the crisis. Clients are being tight with their money. [...] Berlin's "Pussy Club" has attracted media attention with its headline-grabbing "flat rate" -- a 70-euro admission charge for unlimited food, drink and sex between 10 a.m and 4 p.m." - Ur en artikel av Erik Kirschbaum, 090420.

Så det är väl bara att gratulera torskarna till Finanskrisen, nu finns det horor för halva priset. Eller för all del, ta två - betala för en.

Hur kommer det sig att en metod som anses okej på ett djur anses vara fruktansvärd behandling på en människa? Idag stod det att läsa i Metro, jag citerar:

 "Igår åtalades offrets granne för att ha utfört det brutala mordet i Mellerud med en slaktmask, ett bultpistolliknande slaktredskap för grisar och nötkreatur. - Han har använt sig av ett redskap som man använder vid slakt av djur och det har rört sig om ett utdraget lidande [..]"

Notera att när det rör sig om människa så talas det om "brutalt mord" och "utdraget lidande", men för de miljontals djur som går döden till mötes först efter att ha blivit bultade med "redskapet", eller som det även benämns i artikeln då det handlar om offret, "mordvapnet", så är det plötsligt bara fråga om "slakt". Jag citerar vidare:

"Han stoppades av polispatrull under mordkvällen kraftigt berusad. Då ska han ha visat upp den använda slaktmasken för poliserna. Men då fattades inga misstankar om att slaktmasken var ett mordvapen."

Alltså, människa - mordvapen som orsakar utdraget lidande. Djur - slaktredskap. Kort och gott. Det har använts i samma syfte, att offret snart skall dö, men bara i det ena fallet så är det mord.

Jag beklagar självklart det inträffade och jag hoppas verkligen att förövaren får sitt rättmätiga straff.

Detta citat kommer från F. Wulff, 19 årig chaufför från Strängnäs. Han har svarat på frågan; "Kör kvinnor sämre än män?" i Metro den 21/4-09. Kanske har Wulff en poäng, men å andra sidan tillhör F. Wulff den grupp (män mellan 18 - 25 år) som är överrepresenterade i olycksstatistiken vad gäller bilkörning.

Att köra defensivt är inte detsamma som att köra mesigt, kvinnligt eller för all del "dåligt". Defensiv och planerad körning är det absolut bästa körsättet för en trygg trafikmiljö. Men det är ändå detta som kallas för "meskörning" eller att "köra som en käring". Att köra säkert har ingen könstillhörighet, och framför allt så ska det inte ha en mes-stämpel.

Att köra offensivt är likväl inte detsamma som att köra manligt, häftigt eller för all del "bra".. Offensiv körning innebär irritation hos andra trafikanter, överraskningsmoment, ökad bränsleförbrukning, slitage på däck och bromsar och framför allt ökar det risken för olyckor. Men det är ändå ingen som skriver annonser om att "Kör som en idiot - kör som en man!"

Vi måste sluta sätta genusstämplar på allt. Det tjänar alla på.

Debatterna rasar vidare om fildelningens väl och ve, och domen har fallit över Pirate Bay. 1 års fängelse och 30 mkr i böter. Fildelningssajter stänger ner i panik och människor har slutat ladda ner. Yippie, tjuter artister och producenter. Skit ner er, säger jag.

Vad är det som säger att ni ska tjäna så grova pengar på så lite arbete? Varför är ert arbete värt mer än mitt?

Jag har inget emot att betala för utfört arbete, men ni får ta skäligt betalt, precis som alla andra.

Börja redovisa ert arbete i konkreta timmar så kan vi snacka sen. Jag tror nämligen inte att ni arbetar 40 timmar i veckan med att skriva och komponera och recorda och signa och live-spela. Lite mer som 4 timmar kanske..

50 kr för en skiva och 10 kr för en singel, det är mer rimligt. Inte en chans att jag betalar 200 kr = 3 timmars hårt arbete för mig, och få 1 timma musik.

Get real för fan.

Jag håller i dagens läge på att utbilda mig till Transportare, alltså lastbilschaufför. (Ja, jag är en tjej.)

De senaste dagarna har det varit debatt om huruvida det ska finnas alkolås i lastbilarna eller inte. Lastbilschaufförernas fackförening Transport hävdar att det är integritetskränkande, men jag har än sålänge inte träffat på en enda chaufför som har upplevt detta som kränkande på något vis.

Däremot så kan man ju diskutera om vår yrkeskår är ensam om att ha individer som jobbar påverkade. För inte så länge sedan uppdagades det om en kirurg som utfört ingrepp starkt alkoholpåverkad, kanske borde kirurger också blåsa innan de får komma in på sin arbetsplats? Likaså tandläkare, politiker, elektriker, produktionspersonal..

Själv så tycker jag alkolåsen är alldeles utomordentligt bra. Om de kan bidra till en säkrare arbetsmiljö för mig, mina kolleger och allmänheten så välkomnar jag den med öppna armar. Hoppas att det fortsätter arbetas för vår miljö i det här yrket, då den är allt annat än bra.

Säg någon annan yrkesgrupp som skulle gå med på att under en längre tids arbete t ex utomlands bo på 2 kvadratmeter, sova på 40 cm, tvätta sig med våtservetter, göra behov på nergångna allmänna toaletter samt leva med ständig risk för rån och allmänhetens misstänksamhet och tråkiga synsätt på oss chaufförer.

Utan transporter stannar världen. Vårt yrke förtjänar inte den smutskastning som ständigt florerar. Som om lastbilschaufförer skulle vara något slags andra klassens medborgare. Se dig omkring där du är, till 99,5% så är det du ser transporterat med lastbil i något eller flera skeden.

Maten du äter, stolen du sitter på ner till minsta lilla skruv och plugg.